Fint o fult

En av bordskavaljererna vid lunchbordet idag blev vid ett tillfälle lite stött på sin "fröken" som sagt åt honom att inte väga på stolen.
Det hjälpte inte att förklara vad som kunde hända om stolen välte - nej han valde att vara fortsatt tjurig.
Efter någon minut tittade han stint på fröken och sade - jag ska fråga min pappa om ett fult ord!
Varpå fröken (med viss svårighet att hålla sig för skratt) svarade
- men oj, ett fult ord, det låter inget vidare kul....kan du inte fråga pappa om ett fint ord istället?
Knäpptyst i säkert två minuter.
- jag kan ett utan pappa , säger han!
- å vad spännade säger fröken, får jag höra?
- kram, säger han.
- ja det är ett jättefint ord säger fröken, det kan man säga ofta!
Knäpptyst en stund till.
- jag kan ett ännu finare ord säger han!
- jaha, vilket ord är det?

- krama fröken.....säger han och strålar som en sol :)

Vilket jobb vi har va...vi "fröknar". Såna här små stunder uppväger allt slit med galonisar och fingervantar :)